- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
87

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

får bära den jag skänker dig vid hjertat, men hvarje
afton skall du sätta den på ditt finger. Lofvar du det?»

»Ja, ack ja!... Och då mötas rätt våra tankar,
ehuru förstås de äfven hvarje stund mötas under dagen.
Och jag ser dig, hör dig vid ditt piano, och dessa för
mig så dyrbara toner komma mig så nära, att de ljuda
ännu i sömnen.»

»Sådan, just sådan, min Emmy, är du min lefvande
dröm. Och... men hvad är detta, hvem är nog
obarm-hertig att ringa?»

»O, vår himmelska verklighet är nu slut!» hviskade
Emmy, »det var mamma; hon gick in köksvägen.»

»Aj, aj, hvilket af brott. Må alla himmelens englar
vara hos dig... Intills jag reser får du små biljetter...
och din mor nekar oss ej ett afskedsmöte. Var nu full
af mod då hon kommer... Hon gör dig ingen fråga,
och jag skall i dag afsluta första afdelningen af hennes
och min korrespondens med den underrättelsen, att jag,
vördande hennes vilja, icke begär hennes bifall till någon
förening /m.»

En omfamning, en sista kyss i flygten — och Vincent
var nere hos sig, der han, yr af sällhet, icke en minut
tviflande på att han skulle skapa sig ett rykte, ära och
rikedom, sprang rundt omkring, i farten nedrifvande en
af de gipsgudinnor, som vaktade nothögame. Han tog
upp den — tyvärr nu hufvudlös — men brydde sig alls
icke om att det var hoppets enfaldiga representant...
kärlekens stod ju stolt qvar på den andra hyllan — och
då kärleken lefde, kunde aldrig hoppet krossas.

I händelse Vincent kommit att tänka derpå, skulle
han äfven funnit en tröst deruti, att det endast var han
sjelf och icke konstnären, hvilken format bilden, som
döpt den till hoppet. Det var Hebe, som han djerft
påbördat en ny symbol, för att på en gång veta sig
skyddad af både ungdomen, hoppet och kärleken. Och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free