- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
89

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Scenen är nu ett prydligt rum i manbygnaden på
major **kronas egendom Marieberg.

Majoren har nyss inträdt till sin hustru med de
tidningar posten medfört; han brukade läsa dem högt för
henne, ty de politiserade gerna, innan de senare på
aftonen togo till brädspelet eller vid främmandes ankomst
spelbordet.

Det var en af dessa enfaldiga, af något så kalladt
qvickhufvud uppfunna dumheter, som gjorde att stället
i granskapet endast gick och gälde under titel af
»generals-befälet». Nu kunde visserligen majoren sjelf på
skämt nämna sig för »generalskans adjutant», men aldrig
hade han ens i sina yngre dagar varit manhaftigare än
nu. Fru Emerentia Maria — för det mesta af alla
be-sökandé kallad »ers nåd» eller af mindre kruserliga
liksom af tjenstfolket »hennes nåd», men aldrig
»major-skan» — var i den grad fri från begäret att visa sin
makt, att hon tvärt om ganska ofta nyttjade som
smekord den vackra frasen: »min herre och man». Ingenting
i makarnes lif hade stött på den klippa, som går under
benämningen toffelvälde. De voro lyckliga och väl
förnöjda med sin lott.

»Du ser ledsen ut, min vän,» sade hennes nåd, i
det hon lät virknålen sjunka ned på arbetet.

»Ja, kära Emerentia, det fans ju icke bref i dag
heller till stackars lilla Emmy. Tror du, min vän, att
det är alldeles rätt att du ännu vidhåller din idé, att
icke tala med henne?»

»Det tror jag, ty skall jag döma henne efter nii#
sjelf, så är det under ett sådant slags förbund, som deras,
allra lyckligast att ej plågas af deltagande. Och det
försäkrar jag dig, min herre och man, att jag ändå
finner utväg att visa henne, genom en vänlig och talande
blick, en deltagande smekning och framför allt genom
att aldrig med ringaste ord lägga mig uti de fall, då

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:49:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcefter/2/0093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free