- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
94

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Ja, jag blef djupt ledsen,» hon räckte sin styffader
med ett mildt leende handen... »Han måste ovilkorligt
vara utsatt för någon olycka — kanhända sjuk... Om
han stannat qvar i Tyskland, så skulle jag trösta mig,
men i Italien... detta land der man kan träffas af allt
ondt.»

»För min del,» återtog majoren, »skulle jag tycka
bäst om att han vore i Sverige. Han har min själ
studerat länge nog derute nu...»

»Derom vågar jag ej döma,» sade hon. »Men
vore han i Sverige... Min Gud...»

»Bäst om han vore här på vårt tarfliga Marieberg.
Här vore något skönare för honom att studera än i
Italien ... Och efter som vi nu hunnit förstugan, kan
du ju kasta af dig hatten och springa upp på röda
gästkammaren...»

Emmy stannade plötsligt som förlamad. Derefter,
då hon såg majorens rörelse, vaknade hon, som det
tycktes henne, till tusen lif. Hon flög upp för trappan...
och låg nästa ögonblick sluten i Vincents famn.

»Är det du... är det en lefvande sanning, min
Vincent, som i ditt hjerta slår emot mitt! Du synes så
sjuk... så förändrad... Har du återkommit endast för
att dö?... Då, min brudgum, vill jag följa dig. Jag
har lidit...»

»Ja, och du har lidit derför, att den tyranniska
makt, som hållit mig fängslad, icke ville vika för alla
de ömma förebråelser, jag aldrig uppfångade i dina bref,
men som likt andehviskningar ändå kommo till mig.
Slutligen kastade mig sjukdomen, både kroppens och
själens våldsamma feber, ned på den bädd, der jag
trodde mig få ett slut på all oklarhet, som för mig dolde
den klarhet, hvilken jag ständigt längtade efter att se
min ande intränga i... Nej, dold, dold var denna
klarhet för mig!... Och kärleken, icke mera ynglingens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free