Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med handen tryckt mot den lutande pannan gå fram
och åter på golfvet i förmaket, under det hon än
lyssnade åt salsdörren efter steg, än åter vid
sängkammardörren, der den mer än tvåårige sonen, lille Knut, lekte
med barnflickan och den ettårige lille Vinny sof, med
de små knubbiga händerna ännu fasthållande den skramla,
som pappa sjelf efter sin morgonpromenad hemfört.
»Kära du,» sade den unga frun till flickan, »bjud
till att leka så sakta att ni ej väcker Vinny.» Men nu
började den äldste ungersvennen slå med armar och
ben, innan han kom upp från golfvet och bort i moderns
famn, från hvilken han ej åter ville blifva nedsläppt på
golfvet, innan han medförde ett äpple i ena handen och
en kringla i den andra.
»Var ändtligen tysta ...» Emmy tillslöt hastigt ena
dörren och gick tvärs öfver golfvet, för att mottaga
herr Knut Rossby, som inträdde från salssidan.
Grosshandlare Rossby hade redan för tre år sedan
i sitt yttre visat några tecken till aftagande, hans korta
äktenskapshistoria, förlusten af barnet och en stor del
verldsliga förluster, genom brytningar inom
handels-verlden, kunde naturligtvis berättiga en förändring. Men
nu, då konjunkturerna under hela tre år varit för
honom så högst variabla och ett par större konkurser haft
en synnerligen ofördelaktig återverkan på hans egen
affärsställning, syntes det tydligt, att den fordom så
kraftfulle mannen kände sig något tryckt under
mot-gångarrie; och var det ej den allra största att se
Vincent, på hvars energi han alltid i vissa fall trodde,
förspilla alla sina krafter på ett mål, som han väl nu tycktes
närma sig, men hvilket just vid sjelfva afgörandet torde
blifva orsaken till en ännu djupare sorg för så väl
farbrodern som tondiktarens ömma följeslagerska?
»Min stackars, lilla älskling,» sade herr Rossby, i
det han kysste den unga frun på pannan så faderligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
