- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
128

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

skulle blifva orsaken till hans fullkomliga fall. Han
hade aldrig, under fem års tid, kunnat rätt hitta dessa
på en gång genialiskt vilda, smäktande, excentriska och
slutligen serafiskt döende toner, som styckets hjeltinna
i sin sång vid ett stort ögonblick borde uttrycka,
ögonblicket var det, då hon skulle återgifva de på
mennisko-språket alltid fattiga ord, i hvilka hennes känslor klädde
sig, när hon fann den man, hon tillbad, hafva sjunkit
allt djupare och djupare under mörka makters inflytande
och då han ej mer ville höra eller förstå henne, utan
sorglöst lemnade henne, den veka och dock starkt
sjudande och förbittrade qvinnan, åt förtviflans alla marter.
Texten, som tidigt föresväfvat och upptecknats af
Vincent, var hemtad från en högeligen poetisk forntidssaga,
och under sitt vistande i Tyskland, der han återfunnit
den, hade han gemensamt med en tysk vän, en nu mera
afliden student (på en gång musikus och litteratör),
utarbetat och ordnat den, och som återtjenst med sitt
musikgeni bistått vännen vid en operett, som denne
sedan utgaf.

Nu visste Emmy, att det just var samma fruktan,
som i denna stund marterade hennes make och att han
hade skäl till fruktan, emedan den sångerska, som
troligen finge detta parti, ur flera hänseenden ej var den
han önskade.

»Jag måste hafva honom att lägga sig,» öfverlade
den stackars unga hustrun, »ja, blir han än missnöjd,
får det ej hjelpas. Klockan är långt på två... Och
han är i så stort behof af hvila.»

Hon gick ut i korridoren och klappade ett par lätta
slag på dörren, men först sedan de förnyats, öppnade
han, och då såg han så förvirrad ut, att hon med ett
bäfvande tonfall i rösten sade: »Dyre vän, klockan lider
åt morgontiden.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free