- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
134

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

att han sjelf hade en annan mening än han uttalade.
I alla händelser voro hans sinnen, efter den dåliga,
säkert drömfulla natten, i jäsning... Och då så var,
kunde mycket utfalla helt annorlunda, än man tänkte.
Dessutom anmärkte hon, att han gick in till sig, utan
att taga farväl hvarken af henne eller barnen.

»Jag begriper icke,» sade hon till sig sjelf, då
Vincent en timme senare kom med paletån på och cigarren
i mun och hastigt nickade sitt farväl i dörren, »hvarför
jag skall känna mig så hjertängslig.. . Nog måste han
väl någon gång förut gått ut, utan att komma fram
och taga min hand eller kyssa mig... Han hade
fullkomligt rätt i det, att jag bör spara mina krafter;
kanhända blir det ej på långa veckor, troligast icke på
månader, afgjordt.»

Men det är alldeles förgäfves, som vi under
inflytelsen af någon mörk aning uttala detta hvarför. Ibland
är det ju precis som om vi visste, att då dörren skulle
öppnas, det måste ske för ett af dessa budskap, som
äro bestämda att omstörta ett helt lefnadsmått...
Onödigt ... alldeles onödigt... att säga sig sjelf, det man
blir ordentligt »löjlig» med sina nervösa inbillningar.
De låta ej håna sig... Och bevisa de sig slutligen
vara utan vigt... huru outsägligt lyckliga böra ej då
de vara, som finna dem sådana! Det är ju som om
ett hotande öde gått deras dörr förbi.

Emmy var icke i stånd att komma ur det spår, i
hvilket hon råkat in ... Och ingen kom... icke ens
den hederlige farbror Knut. Men det var ju så sant,
han kom sällan på förmiddagen.

Slutligen efter fyratiden gick det verkligen i
korridoren... Det var Vincent. Och då Emmy gläntade
på salsdörren, nickade hennes man åt henne med ett
slags hemlighetsfull glädtighet. »Gå in du, stå icke här
i kölden...» Han öppnade sin egen dörr. »Skönt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free