- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
148

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det var i denna fulla ensamhet en sallhet så stor,
att det nnga paret till en början knapt behöfde mera
än ögonens språk och läpparnes vältaliga Jeenden. Men
snart funno de äfven orden, ehuru de hade så mycket
att fråga, att de knapt visste huru de skulle börja eller
huru stor försigtighet som erfordrades — de voro an*
befalda den allra högsta.

Vincent talade först.

»Min högt älskade... då jag der nere ser sista
snibben af din mors sjal försvinna, frågar jag mig, om
jag ej begår ett slags synd, då jag för dig tillstår, att
jag grufligt längtat efter att vi skulle få blifva för oss
sjelfva. Farbror reser in hvar morgon, det är helt
annorlunda. Men din mor — så obeskrifligt jag aktar
och värderar henne — är en något despotisk makt.
Man skall sitta, tala, äta och lägga sig efter hennes
regler. Hon vill knappast tro att, fast våra krafter ännu
icke fullt återkommit, vi ändå äro friska.»

»Min dyre Vincent, jag förstår fullkomligt detta
revolterande element i din fria natur, då den återtager
sitt sjelfständiga väsende. Men det hindrar ej, att jag
betraktar som den största nytta och lycka, att vi fått
behålla mamma så länge. Hon har gjort en stor
upp-offring, och det minnes du nog i morgon, då hon reser.»
Emmy lutade sig så långt fram, att hennes kind fick
vidröra hennes make. Och då han derpå tryckte sin
varma kyss, sade han:

»Förlåt, att jag var otacksam!»

»Det är du ej af hjertat!»

»O, nej, i sanning icke — ty om ej hon vårdat
dig under denna tidpunkt, som jag ryser och blöder vid
att länge tänka på, så — hvad skulle det blifvit?. . .
Ack, min Emmy, hvad du led innan den inre, länge
hopdragna stormen hos mig kom till utbrott. Och då,
huru nära var det ej att detta utbrott kostat oss båda,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free