- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
149

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hvad jag sedan aldrig kunnat gälda med annat än eviga
qval! Det kostade nog — ty hade du ej så länge gått
i spänning och oro for mig, hade vårt barn säkert
lefvat.»

»Älskade Vincent! Detta hör till Guds mysterier,
i hvilka vi ej våga eller böra forska. Har han icke
skänkt oss två fullkomligt friska barn, fast jag äfven
under de perioderna,» tilläde hon med en hög rodnad
öfver den bleka kinden, »oroade mig för din feberoro?
Dessa förhållanden ligga äfven utom vår makt att
förutse ... Hvilken händelse som helst, som under dylika
tidpunkter träffar en qvinna, kan vara farlig. Men
olyckan kan äfven inträffa, utan att något det ringaste
händt. Hvad rådde du dessutom för, att du så häftigt
sjuknade, om i min bäfvan för dig en orsak skall
be-höfva sökas?»

»O, älskade, huru väl jag på allt detta känner igen
ditt ädla, kärleksvarma hjerta! Och jag tager gerna
denna tröst af dig, men om du lemnat mig... Om jag
nödgats sjunga:

Ack, da lycklig är Lucie,

då ... då vet jag att ingenting på jorden, icke barnen,
icke musiken, icke den högsta framgång, skulle för mig
förmått borttaga en timmes bitterhet. Vare derför Gud
evigt lofvad, att jag fick behålla dig; ty huru som helst,
hade ändå våra sjukdomar följts åt och sannolikt haft
ett sammanhang, åtminstone i mina tankar. Och sedan
hade jag haft att sjunga ännu en strof:

Åt mitt lif blott du gaf värde!»

Huru ömt, huru uppmuntrande var ej den unga
makans småleende, då hon nu lutade sitt hufvud mot
den sjelfanklagande mannens bröst! »Min Vincent,
uppfyll icke din fantasi med dessa sorgsna, obehöfliga
tankar. Låt oss gifva åt Honom, som bevarat oss åt
hvarandra och våra barn, den djupa, heliga tacksamhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free