- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
151

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

en amatörmusikus. Men han sjunker åtminstone
frivilligt. »

»Tusen, tusen tack, min ädle Vincent, för att du
så fullständigt befriat mig från alla farhågor!... Är
det din fasta mening, att icke ens i framtiden låta ditt
härliga verk uppträda ur askan? — Kan hända har du
då fått en annan åskådning af tingen...»

»Tyst dermed. Det är ej för en så klok hustru,
som du, att kasta fram dylika vinkar, vexlar, stälda på
en framtid, som derigenom skulle kunna mista den solida
redighet, som på sista tiden ofta hägrat för mig. Nej,
jag är lycklig att veta, det jag räddat mig, vare sig från
högmodets farliga framgång eller förtviflans nesliga
in-gifvelser. Man skall nu vänta på min opera, men
hvar-ken berömma eller sönderslita den. Dessutom befinner
jag mig för närvarande i ett stadium, hardt nära den
punkt, der en passion sotdör.»

»Men jag skulle kunna tro,» inföll Emmy med en
ömt forskande blick, »att ett sådant slags död torde
båda soluppgången för en annan tidräkning... 0, min
älskade, jag är alltför lycklig och förtjust att våga säga
något mera, helst jag väl vet, att din egen känsla talar
det varmaste språket för honom, som omfattat oss båda
med en så stark faderlig kärlek, att han alltid glömt
sig sjelf. Huru många tårar, som föllo inne hos mig,
då doktorn ansåg dig som svagast! Jag fick ej se dem,
efter jag sjelf var så ytterligt klen, men mamma har
sedan sagt mig, att hon aldrig funnit en allvarligare och
djupare sorg.»

»Jag är säker att du har rätt, min älskling... Men
nu böra vi icke längre missbruka lyckan att fritt få
språka med hvarandra. Vi måste väl också spara några
ord till middagen, den första, der vi efter så lång tid
anses berättigade att få plats vid vårt eget bord, och
den sista din mor är hos oss. Jag måste ju tacka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0155.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free