- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
171

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

blick, afvakta hvad komma skulle. Han hade i sitt
utseende icke ringaste anstrykning af romanhjelte. Det
var, i förhållande till hans ungdom, ett kraftigt
mar-keradt ansigte. Ur hans stora ögon, gråblåa och blanka,
som det svenska stålet, lyste ingenting svärmiskt, men
de talade ett språk, der förstånd, känsla och godhet
voro att påräkna. Hans hår, mustascher och halflånga
skägg glänste i vacker, ljusbrun färg, och alltsammans
tog sig mycket väl ut till gestalten, som, något öfver
mannens medelhöjd, visade vackra, smärta dimensioner.

Han hade lyft det lilla bordet från soffan och sjelf
gått ett par steg framåt.

I detsamma öppnades dörren utifrån och en stor,
temligen korpulent herre visade sig på tröskeln, der han
ännu sträfvade att hemta andan.

»Herr löjtnant, förlåt, jag hörde visst icke namnet
der nere.»

»Detlof M**, till er tjenst, min herre.»

»Ja, det är just en sådan, jag i mensklighetens
och den gamla ridderlighetens namn kommer att
begära. Ursäkter hinner jag ej aflägga. Jag är läkare
(doktor Murman) och reser med min hustru till
Göteborg, för att begagna baden i Marstrand; men vi äro
ej ensamma, vi hafva fått oss ombetrodda en ung flicka,
och det stackars barnet, som nyligen genomgått en svår
sjukdom, är mycket nervös. Då våra hästar nyss
skyg-gade på vägen och stegrade sig, blef hon rädd och
svimmade.»

Doktorn hade framkastat allt detta i ett andedrag,
men nu förmådde han icke mer, hans ögon togo dock
en öfversigt af rummet och stannade först på soffan
och sedan på löjtnant Detlof, som lyckligtvis genast
förstod honom.

»Ni gör mig den äran, att borttaga mitt rum,»
yttrade han leende.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:49:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcefter/2/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free