- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
179

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

brefvet till modern i bordslådan, emedan han ej kunde
vara beredd på att få utrymma sitt rum. Då detta
likväl affordrades honom, hade han i brådskan glömt
brefvet Men han hade också helt tidigt på morgonen,
innan doktorn besökt fruntimren, genom
gästgifvare-gårdens ena piga begärt och erhållit det, precist så
hop-lagdt, som han lemnat det. Den unga flickan hade ju
$arit sjuk, doktorinnan uttröttad och sömnig, ingendera
skulle väl dessutom kunnat vara så ogranlaga och.. .
Nej, det var ej troligt!

Hvad skulle han emellertid tro, då rodnaden på
den sköna Huldas kind icke tycktes vilja blekna och
hennes ögon sade »fråga mig».

Till en början smålog han, tänkande: »Hon är i
alla fall ett riktigt barn, som kanske genom någon
händelse fått tag i brefvet och inbillar sig hafva felat, fast
hon ej läst en rad, och huru mycket skulle hon för
öfrigt begripa, om hon läst något? Men hon ser så
rädd ut, stackars liten, att jag väl måste skynda att
lugna henne, eljest kan hon råka på att svimma igen.»

»Sof mamsell Berthel godt i natt, efter sin skrämsel?»

»Nej, jag sof icke på en mycket lång del af natten.
Men jag höll mig stilla så länge som möjligt, för att
icke störa den goda doktorinnan. Emellertid...»

»Var det troligen pinsamt att ligga länge orörlig?»

»Alldeles det... och slutligen vände jag mig till det
lilla bordet, som man satt bredvid mig, för att jag
måtte nå vattnet. Det var nu fullkomligt ljust, och jag
hade grufligt tråkigt.»

»Det är lätt att förstå.»

»Ni är, som det tyckes, mycket välvillig. Och ni
torde också veta, att man under ett sådant tillstånd i
tankspriddhet företager hvad som helst...»

»Naturligtvis, utan att man reflekterar på sina
rörelser.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:49:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcefter/2/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free