- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
180

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Så god ni är! Det var visst inte något fel, att jag
drog upp bordslådan, ty jag trodde att mina piller kunde
ligga der ; jag försäkrar er, att de lågo ej på bordet,
och doktorn har sagt, att jag kan taga ett par, i fall
jag ej annars lyckas somna.»

»Nå, funnos de der sömnpillerna der?»

»Nej, jag vet icke hvart dosan tagit vägen. Men
för att finna den, upplyftade jag ett öppet bref, hoplagdt
blott på en sida, och... och... o, huru svårt det är
att vara uppriktig, men det är man ju tvungen till, om
man vill vara hederlig . . . Kanske trodde jag heller
aldrig, att jag skulle komma att träffa den, som skrifvit
brefvet.»

>Det var ändå ganska möjligt.»

»Ja visst, om jag tänkt noga på saken. Också då
doktorns berättade mig, att ni skulle blifva vår reskamrat
ända till Venersborg, kände jag mig så häpen och rädd,
att jag under vår färd i vagnen måtte förefallit er som
ett verkligt våp. Jag tackade er icke en gång för er
hjelp i går afton. Men för detta kan jag bedja er om
förlåtelse. Den uraktlåtenheten var en följd af det, som
ni nog förstår.»

»Och som ni lemnar åt mig ensam att söka en
ursäkt för — är det så?»

>Nej, så var det icke. Tro mig, ehuru jag får
ständigt heta barnet, har jag länge sedan vuxit ifrån
barnets enfald att antaga, det allt tillåtes det. Och jag
är så ledsen, som jag rättvisligen bör vara, öfver min
ogranlaga förströelse, men ändock icke så ledsen, som
det tillkom mig, ty jag erhöll genom min djerfhet en
upplysning, hvilken var mig mera än allt annat nyttig
att få veta.»

Nu blef det Detlofs tur att känna, det något annat
än solen brände honom på kinden. Hans blod, som
hittills varit alldeles lugnt, under antagandet att hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0184.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free