- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
182

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

glömma, hvad jag läst och hvad jag kanske just då
gissar.»

»Ni förvånar och oroar mig i yttersta grad. Nu
först inser jag fullt hela faran af min glömska, när jag
lemnade det rum, som jag innehade.»

Hans stolta min och kalla stämma röjde båda en
stränghet, som nästan skrämde den unga flickan. Och
hon förmådde blott se på honom, men detta skedde
med en så intagande, ödmjuk bönfallan, att han nästan
omedvetet i mildare ton tilläde:

»Hvarför skulle just ni träffe henne?»

»Det ville jag gerna hafva sagt er, och det var
sannerligen min afsigt. Jag ärnade dessutom lemna er
förtroende af mitt eget lilla, fattiga lif, ty man kan vara
omgifven af idel rosor, utan att tycka dem vara mjuka
att gå på, och jag trodde i min okunnighet att detta
förtroende skulle blifva en passande gengäld för det
förtroende, jag så obetänksamt tillegnat mig, men det är
förbi nu med den säkerhet, jag kände. Jag skall aldrig
kunna glömma er stränghet, som lyckligtvis dock haft
det goda med sig, att jag nu anser mig botad för all
obetänksamhet i framtiden.»

»Hvem af oss båda har nu varit strängast?» frågade
han med det vackra småleende, som så väl klädde
honom.

»Ah, ni är åter god! Nå, då lofvar jag er, att när
vi härnäst träffas minnas hvad jag nu uppskjutit.»

»Träffas vi väl någonsin åter? Jag går af i
Ve-nersborg.»

»Det är jag nöjd med, ty nu känna vi hvarandra
både för mycket och för litet, att gå längre... Se så,
der kommer doktorn med min kappa. Och här hafva
vi också doktorinnan. Ni kan ju gerna låta bli att
glömma mig till — härnäst.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free