- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
205

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

med en oefterhärmlig rörelse henne handen till första
fransäsen. Ingen hade sett, när han bjöd upp henne.
Det hade skett i ett förbigående, då hon skulle gå ut
och han in genom dörren till ett sidokabinett,
dekore-radt som ett växthus i miniatyr.

Fröken Selmas ögon, hvilka så vackert strålat, då
häradshöfdingen bjöd upp henne till denna fransäs —
hon hade fått nöja sig med vice häradshöfdingen till
första valsen — blefvo hastigt förmörkade, då hon såg
den stele baronen långsamt pådraga ett par hvita
handskar och med odrägligt långsamma steg — man kunde
ju icke veta framför hvilken han skulle stanna — segla
fram till den obetydliga Hulda. Nå, hon var husets
dotter! Det var hans enda ursäkt, sedan hade han
frihet att välja.

Men det finnes förtreter, som äro allt för
hårdsmälta att kunna smältas. När han fullgjort den der
pligten, då först fastade han sig vid ett spelbord med
doktorn, prosten och häradshöfdingen, som nu äfven
öfvergaf danssalen. Lyckligtvis blef fröken Selma
besparad det allra värsta, det allra omöjligaste, nämligen
den omständigheten, att baronen under uppehållet i
dansen frågat Hulda, om hon var road af att rida —
något, som borde blifva hennes helsa till nytta, och då
hon svarade, att hon egde så ringa öfning, utlofvade
han, i samma allvarsamma ton, som hans hela väsende
angaf, att tala med doktorn och hennes far om saken.
Han tänkte någon dag tillställa ett ridparti och kunde
kanske tjenstgöra som stallmästare. »Det är skada,»
tilläde han, »att vi sakna eder närmaste granne, unge
grefven på Landsby. Men han återkommer väl!»

Var Hulda smickrad af denna välvilja, ty en
nedlåtande artighet var det icke? Mycket litet. Hon skulle
med förtjusning afstått sin triumf åt fröken Selma,
såsom skadestånd för en annan, som fröken gått miste

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0209.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free