- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
209

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

förmiddagen, beröfvat henne talförmågan. Jungfru
Malena, som visste att en läkare fans tvärt öfver bron
hos Berthels, sände ögonblickligen bud, och en
åderlåtning bringade henne snart till sans.

Jag behöfver icke försäkra eder, att allt blifvit gjordt
och skall göras, men såväl jag, som eder familjs gamle
vän, baron von Hahlen, anser att ni genast bör komma
hem. Senaste natten ha min hustru och Hulda vakat
och i natt blir det patronessan Berthel och baronens
gamla husfru. Jag kan försäkra att här ingenting fattas.
Alla täfla om att visa eder mor den hjertligaste
uppmärksamhet.

De ord, hon talat, har varit: ’Min son’. Och hade
post afgått i går, skulle brefvet, då blifvit sändt.

Ännu en gång, lita på mig! För ögonblicket är
ingen fara för hand, men ingen kan veta för huru lång
tid faran aflägsnat sig.

Eder vänskapsfullt tillgifne etc.»

Detlofs ögon håde knapt öfverflugit sista orden,
då han redan var ute och ropade på förspänning. En
halftimme var ej förfluten, innan han satt i åkdonet,
och först då fick han tid att tänka på allt det, som
stormade öfver honom. Hans stackars, dyra moder
skulle dö, innan han lyckats bereda henne en bättre
lott. Hvarför skulle han så hårdt hafva stött ifrån sig
hennes önskningar, då hade åtminstone blott två
bekanta personer egt rättighet att vara der, men nu var
hela grannlagets barmhertighet utmanad.

»Må Gud förlåta mig,» suckade han, »att jag icke
erfar endast oblandad tacksamhet!»

Just som Detlof nalkades hemmet och ännu en
gång med stränghet förebrådde sig, att han kunnat
Carlén. II. 14

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0213.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free