- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
216

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Ja, ni vet nog hvilken saga den berättar om sista
egaren.»

»Nej, det vet jag icke, ty riddar Detlofs lefnadssaga
skulle jag tro ännu har en hel del hemligheter för
honom sjelf att lära känna.»

»Det är möjligt. Men troligare är, att den skall
endast släpa sig fram genom nakna enformigheter.»
Vid dessa ord syntes på hans vackra, manligt
kraftfulla anletsdrag något af den lefnadsbörda, som hvilade
på hans själ.

»Säg icke så. Det smärtar mig innerligt, och
dessutom blir det icke på det sättet. Jag är full af vackra
aningar. Få se, om jag eller ni blir sannspådd! Men
då morgonen är så skön, är det alldeles orimligt att
prata så här eller se mörk ut. Får jag tala om för erT
att jag så när kommit af mig, då jag blef presenterad
för... fröken Selma?»

»Fröken Selma — och hvarför då?»

»Var så god och förställ er icke! Ni mins ju
brefvet och den förlåtelse jag erhöll för min
ogranlagen-het. Jag kunde genast förstå, hvar ert hem var
beläget, då det befans närmast intill min fars nya
egendom och min mor nämt grannarnes namn, särskildt
grefvinnans och hennes vän lagmanskan med dotter...
Nej, nu har jag säkert varit allt för uppriktig! Ni ser
på mig just med den der samma, kalla blicken, som
riktigt skrämde mig på ångbåten, då jag gjorde er min
bekännelse.»

Detlof visste ej, huru han såg på henne, han erfor
en förfarlig och helt naturlig fruktan, att hon af
obetänksamhet kunde gifva Selma några meddelanden
rörande det der brefvet.

»Hvarför,» frågade han efter några ögonblicks
tystnad, »glömmer ni ej bort, hvad som icke är granlaga
mot den person, ni nämde, att erinra er?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free