- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
219

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Åt alla dessa små förtroenden log Detlof nu helt
gladt, ty han kunde ej förstå annat, än att musiken
från de gamla glasklockorna kring det kinesiska templet
var för Hulda det mest tilldragande af härligheterna på
Hahlensborg.

Men nu nalkades en vändpunkt i Detlofs lif, som
nådde honom så oväntadt, att han ej, om han det än
velat, förmådde inleda något slags rådslag mellan sitt
förnuft och sin känsla, mellan dödligt såradt högmod
och dödligt kränkt kärlek.

Det var åter en morgon, då turen var att, före
besöket hos grefvinnan, efterse belysningen i skogen,
der gamla förtorkade, nedfallna stammar så väl artade
sig till sittplatser och der de besökande numera lärt sig
att mera drömma än prata. Ett vigtigt stadium!

>’Ni är er ej det ringaste lik i dag, Hulda? Ni är
så upprörd. Skulle era föräldrar, som likväl städse
visa mig en så värdefull vänskap, icke tycka om, att
ni längre besöker min mor?» Detlof såg oroligt
bedjande på henne.

»Låt oss gå litet längre in i skogen,» svarade hon
darrande, »men icke der solen blänker. Jag vill ej se
solen i dag. Och det vill icke ni heller.»

»Ni skrämmer mig. Är min lycka redan bestämd
att slockna i brist af sol? Nå, se, här blänker den ej!»

»Säg ingenting. Jag skall tala och ni, jag vet det,
ni skall se på mig med sådana blickar, som jag redan
ville gömma mig för. Jag är så rysligt ängslig och
tvähågsen. Ack, råd mig... blif ej hård!»

»Tala, tala! Hvarför, Hulda, lägga mig på denna
sträckbänk!» •

»Derför, att jag är rädd för er. Derför, att jag är
rädd att ni ej vill, att jag skall försona, hvad jag
brutit. Igår...»

»Nå väl.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0223.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free