- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
220

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Vi voro då för tredje gången bjudna till
Hahlens-borg. Pappa hade gått ned att prata med intendenten,
mamma med den gamla fröken, häradshöfding Reuterdal
visade Selma svanoma ... och ... och ...»

»Och ni beundrade väl glasklockornas vindspel i
det kinesiska templet i sällskap med egaren?»

»Ja, så var det! Och jag tänkte icke på något i
verlden mindre, än på det som hände. Baron Patrik
frågade mig lika enkelt, som han nyss frågat mig, huru
jag tyckte om höstblommor...»

»Hvarför stanna igen? Ni ser ju, att ni lyckats
förbereda mig!»

»Han frågade, om jag ville blifva hans hustru, och
jag kände mig dervid så bestört, att jag ej var i stånd
att svara ett ord. Jag är viss, att jag såg ut som ett
stackars barn, som gått vilse.»

»Och så åtog han sig att bringa er på rätta stråten,
och när ni ej motsade honom, var det ju mycket
naturligt, att han antog en eröfrares rätt.»

»Jag sade aldrig ja, det bedyrar jag, men han
trodde att min blyghet och tystnad betydde det... Och
nu kommer han denna förmiddag att tala med pappa.
Men jag vill tillstå för honom, att det finnes någon
annan, som ännu icke frågat mig någonting, men som
jag dock fast tror på och icke vill öfvergifva. Bör jag
ej göra detta? Jag är så olycklig, ja, tröstlös!»

»Huru,» utbrast Detlof med stormfull, hårdt
vibrerande röst, »huru kan någon qvinna hafva det mod, ni
nu visar — att för en man utlägga en sådan -frestelse
för hans samvete, en sådan komprometterande snara
för hans ära! — Vet, att jag, utan att ens behöfva en
sekunds öfverläggning, svarar...»

Han tystnade tvärt. Hans blick, der förtviflan och
vrede kämpade, tycktes förinta henne. Helt sakta
hvi-skade hon:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free