- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
229

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

början önskat, gjort mig någon fråga. Du minnes, att
jag kom dagligen till Landsby och vårdade hans mor.
Men ofta, innan hon var färdig att taga emot om
morgnarna, promenerade hennes son och jag i den präktiga
skogen, sålunda fortsättande den intressanta bekantskap
vi, som du hört, gjort under resan. Men nu visar ditt
ansigte någon oro! Tro mig, dertill har du alls ingen
anledning.»

»Jag förstår ej rätt två saker. Den första, huru
jag under detta förhållande fick ditt samtycke, den andra,
hvarför detta förtroende undandragits mig?»

»Det, min ädle Patrik, har haft alldeles samma
orsak: min medfödda blyghet och fruktan att såra dig.
Då du frågade mig, alldeles fullkomligt oförberedt, om
jag ville blifva din hustru, kände jag mig rent
öfver-väldigad af rädsla att hitta de rätta orden. Du var i
mina ögon en stor och mäktig herre mot den fattige,
stolte och unge riddaren af Landsby, med hvilken jag
kunde prata fritt om allting. Och rätta förhållandet,
min herskare, är det, att du behagade taga för afgjordt
att min häpna tystnad var, icke ett barns osäkerhet,
utan ett blygt samtycke, och att du, om du tänker efter,
aldrig fått något annat ja, än det bruden uttalade, men
det, försäkrar jag dig heligt, var gifvet i fullt
medvetande. »

»Herren vare då lofvad för det! Och jag tror, vid
Gud, att du har rätt i det andra! Men han, men du
sjelf? Det var ej naturligt, att du, sedan den der
öfver-rumplingen var öfver (som jag har att förebrå mig),
icke sökte omgöra saken.»

»Han ville det ej. Vi träffades på morgonen dagen
efter, jag sade honom då, huru det oförklarliga händt,
och jag försäkrade honom, att jag nu skulle hafva mod
att för dig bikta allt.»

»Nå väl, nå väl!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:49:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcefter/2/0233.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free