Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åtta dagar hade för Detlof vida mer än tungt
runnit ned i tidens timglas, och för tre dagar sedan
hade per telegraf sorgposten anländt, men ännu var ej
bref ankommet, endast de olycksbringande telegramen
med sin ofullständighet.
Det var på eftermiddagen.
Uttröttad af nödtvunget arbete, hade Detlof kastat
sig på samma soffa i salen, der han hvilat, då baron
Patrik kom att invitera honom som fadder till den nye
verldsborgaren. Han visste, att han i sin häftiga
motvilja då förrådde sig, ehuru han till en början trodde,
att Patrik ingenting förstått. Men sedan hade han
insett detta, liksom att den man, hvilken sjelf hade en
så sträng hederskänsla, var tusen mil från tanken, att
han hade det ringaste att befara från vännen, som
blifvit så kär för honom. Och nu var han för alltid
skild från jorden, och Detlof kunde ej få visa honom,
huru han rent af hatade den känsla, som han så länge
sträfvat att döda. Men nu skulle den väl slutligen sotdö,
ty vännens enka var för honom ett föremål ännu mera
aflägset från hans känsla, än vännens hustru. Och
dessutom hade han ju i sitt besvurna hederslöfte — en
sköld, långt fastare än alla slags skyddande pansar
skulle varit.
Detlof hvilade ej ensam på soffan; på hans arm
slumrade den lille Patrik, som snyftat sig till sömns,
ty han hade först qvällen förut fått veta, att hans så
älskade fader endast skulle komma hem, för att kanske
hvila i det stora graf hvalfvet, men att han aldrig, aldrig
mer kunde taga sin lilla gosse i sin famn.
Som Detlof sakta rörde sig, vaknade den snart
fyraårige arfherrn och började åter gråta. Hans
barna-hjerta slog vildt af den första sorgen, och medan han
kastade sina små armar om Detlofs hals och lät sitt
hufvud hvila vid den starke och dock så ömme och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
