- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
265

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

för barnens skull tillbragte juldagarna i det forna
hemmet, att man redan på annandagen måste fora henne
tillbaka till det stora, tomma, ödsliga Hahlensborg, i
hvars aflöfvade trädgårdar hon rastlöst promenerade.
Och om hon ej under den isiga vintern gick in och
satte sig i det hemlighetsfulla, kinesiska lusthuset, så
stod hon nedanför kullen till det minnesrika templet,
der Patrik begärt henne till sin hustru, och hörde på,
huru de i glasklockorna hängande messingskorsen
dallrade och klagade med vinden. Det var något af Patriks
anda der inne. Det trodde hon.

En dag kom modern med notisen om grefvens
hemkomst.

»Jaså,» svarade hon likgiltigt, »då skall jag väl
en af dagarna bjuda Reuterdals och mina kära
föräldrar på middag. Och pappa är väl så god att
framföra min bjudning till Landsby. Hvilken dag skola vi
välja?»

»Nästa söndag. Pappa har så svårt att eljest
komma ifrån. Vet du, mitt barn, hvad vår väninna
doktorinnan skrifver till mig — hon har något slags
husmamsellskanal? Jo, att öfversten, i hvilkens hus
grefven gästat, nu lyckats få partiet med systerdottern
i ’gång\ så att bäst det är, få vi oss kanske en liten
grefvinna till granne.»

Huldas likgiltighet fortfor. »Nu,» sade hon, »skall
det väl åter börja med lille Patriks eviga flackande.
Gossen vet till slut icke hvar hans rätta hem är.»

»Men det har ju gossen godt af.»

»Det är svårt att veta. Jag tycker, att herr grefven
tager sig onödiga friheter.»

»Hvad är det du säger? Du har ju sedan hans
bjudning förra våren ej sett honom mer än den gång,
då han kom på det sorgbesök, som han för brukets
skull måste aflägga.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0269.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free