Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Men jag har dock nödgats märka, att han ger sig
min af att vilja dela min sorg. Hela hösten, så länge
han var hemma, lågo alltid hans blommor på min mans
hvilorum. Jag förstod att det var hans, ty mammas
kransar känner jag.»
»Är det då honom icke tillåtet att gifva sin gärd
af vänskap?»
På detta, liksom på talet om grefvens parti, svarade
hon ej. Hon sade endast: »Jag flyttade en dag de der
blommorna ned till ändan af det kära rummet.»
»Och sedan kommo väl inga? Huru kunde du så
förolämpa honom?»
»Det var ingen förolämpning, blott en
tillrättavisning af Patriks enka. Endast hon bör hafva rätt att
lägga blommor vid hans dyra hufvud och hjerta. Grefven
förstod mig och lade sina blommor på rätt plats — om
de ens behöfde någon.»
Modern skakade på hufvudet. Vidare protest tjenade
till ingenting.
Första middagsbjudningen på Hahlensborg efter
husbondens frånfalle gick för sig. Blott en gäst uteblef:
grefve Detlof lät ursäkta sig, och det var icke utan en
viss tillfredsställelse, patron Berthel framförde den
ursäkten.
Hulda såg upp på sin far. »Var han illamående?»
»Det hörde jag icke, men det hade kommit en mängd
bref, som måste besvaras.»
Det var tydligt för gästerna, att deras unga värdinna
redan syntes uttröttad. Hon kunde således ej sakna
någon, men de andra saknade desto mer den uteblifne.
Och som middagen var tråkig, reste de främmande
genast efter kaffets intagande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
