- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
294

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

varit jag i stället, som blifvit kallad af Gud, skulle han
så gerna unnat er (i fall ni det velat) att lägga era
blommor bredvid hans egna på den kulle, under hvilken
jag hvilat. Ack, hvarför blef det ej så? Jag skulle då
hafva sofvit så godt, hvaremot jag nu aldrig känner en
lugn sömn. Det är ständigt, som om något stode
framför mig, hvilket jag mot min vilja nödgas fly... Är
det Patrik, som vill säga mig något? Nej, då skulle
jag icke vilja fly... Det är icke han.

Doktorn för ständigt ett underligt tal om nya,
friska vyer af lifvet. Och han ser ut, som han hade
dem tillreds, men jag ser dem ej. Han menar väl, och
så gör äfven mamma och flera personer, som äro goda
och artiga mot mig. Men det är förspild välmening.

Om det är en andlig eller kroppslig börda, jag bär
inom mig, det vet jag ej. Men det vet jag, att ingen
ser mig sådan jag är ohöljd, som jag nu, följande ett
oafvisligt behof, visar mig för er. Jag har efter hand
lemnat min egen forna natur och råkat in i en dröm,
som jag ej kan komma ur.

Det har blifvit med sanning sagdt (af en engelsk
predikant, hvilkens skrifter jag älskar), att
’mennisko-hjertat liknar qvarnstenen, hvilken, om den har
span-mål inunder sig, maler för att sprida helsa, och i motsatt
fall, lydande den vilda stormvindens vilja, ännu fortfar
att mala — men sig sjelf. Så maler äfven hjertat
sönder sig sjelf mot sin egen tanke’. Förfärligt! Är
då allt slut? Skall själen ej växa mera, skall den ej
träda ur sina visioner ut i det fulla solljuset?

Min vän, min gamle vän, jag misstror er icke.
Jag vet, att ni ej en enda sekund skall föreställa er,
att jag med detta språk velat fresta er att träda öfver
den gräns, der ni vid er ära och riddersmannatro en
dag besvor ett löfte. Nej, ni skall förstå, att det, jag
nu vill återfordra af er och som jag såsom ett slags

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0298.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free