Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men att öfvertala henne härtill, lyckades ej förr, än
häradshöfding Reuterdal fått hem sin svärmor och gemål,
då Detlof med all artighet föreslog denna senare,
fullkomligt för saken intresserade dam, att sätta ridpartierna
i gång.
Lagmanskan hviskade till sin måg: »Du ser huru
rätt jag hade! Han utmärker ännu Selma. Men du
kan vara lugn, hon tillber sin man och grefven är en
sådan karl, som ingen äkta herre behöfver frukta.
Ridderlighet och elegant artighet, det är allt.»
»Ja, sådana utmärkelser äro mera smickrande än
besvärande för en tillitsfull make. Han må alltför gerna
visa henne litet uppmärksamhet, det skadar ej.»
Och så kommo ridpartierna i gång, hvarvid
häradshöfdingen oftast red bredvid Hulda och visade sig högst
glad och älskvärd. Dertill kom nu, att lagmanskans
närvaro på orten ryckte upp hela societeten att
öfver-bjuda hvarandra i alla slags tillställningar. Hulda måste
låta sig ryckas med. Men då hennes mor försäkrade,
att hon, som under badtiden erfarit så mycken artighet
af lagmanskan, omöjligt kunde undgå att sjelf hafva en
tillställning, der hennes mor var hennes biträde och
hennes far tog värdskapet om hand, så blef Hulda
nästan förtviflad vid tanken, att hennes tysta
Hahlens-borg, som under mera än två år varit slutet för
främmande, skulle öppnas för sällskap och sällskapsglam.
Hon ryste vid blotta tanken, att der skulle skrattas
högt — hvilket eko genom de stora hvalfven! — och
att derjemte det kinesiska lusthuset finge släppa till sitt
högtidliga klockspel för öron, som ej passade att höra
det. — Omöjligt!
»Låt grefve Detlof afgöra,» sade fru Berthel. »Du
känner till såväl hans granlagenhet som,.hans hjertliga
vänskap för dig.»
»Ja, jag skall fråga honom.» Och Hulda frågade:
Carlén. II. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
