- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
313

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

oädel blygsamhet, skjutit ifrån dig detta tillfälle. Men
tänk, om du ångrar dig, om du finner, att det vore dig
bäst, att för andra gången slita hvarje förhoppning ur
en mafis själ! Kan du nu älska mig?»

»Kan jag älska dig?»

»Ja, gör du det? Jag är icke nöjd med den lugna
ömhet, du mottog af och återgaf vår ädle Patrik. Det
var en känsla, hög och aktningsfull, men hvad hade
den att skaffa med flamman från ungdomens djupa
kärlek? O, Hulda, Hulda, ’sol i lust och smärta’, jag
säger dig, att jag hellre vill hafva ingenting, att din
fattige riddare hellre vill gå ohörd ifrån dig, än han
nöjer sig med smulor. Denna tvååriga sorg har kanske
dödat det element inom dig, som jag ville ensam rå om.
Svara, svara öppet!»

»Min Detlof, det finnes i mannens kärlek, då den
är stark, något oädelt, som nu smärtar mig; kanske
har mitt hjerta för dig skatter, som jag sörjt öfver att
icke kunna slösa på honom, som var så tillitsfull. Fordra
icke, att jag bringas i uppror mot mitt samvete. Jag
älskar dig och jag tror, att den kärleken legat gömd på
botten af mitt hjerta allt sedan jag vaknade upp ur den
der svimningen på gästgifvaregården och du sakta drog
undan dina armar, men jag har varit så rädd för den

— ack, så rädd, så rädd!»

»Tack, min älskade, min första och min sista Hulda!
Jag förstår dig nu och Gud bevare mig från att tviflal
Dessa varma läppar skola icke kallna för mig ens i
döden, ty kärleken öfverlefver döden, döden, som förer
oss till dess rätta urkälla...»

»Du har talat så, som jag visste, att du kunde tala,
men nu ber jag dig, att du gifver mig ett par timmar
att hemta mig. Res hem till föräldrarna och säg dem,
att de måste komma hit. Då de främmande lemnat oss

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0317.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free