- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
336

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hustru i sin hvardagsroman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hvad tänkte då Mariana?

I det hon drog det stackars brefvet, utan synnerlig
ömhet, upp och ned mellan de fina fingrarna, tänkte
hon, att hennes egenskap af dotterns lärarinna alldeles
icke tvang henne att underkasta sig moderns obefogade
censur, och att första tillfälle, som erbjöd ett ensamt
ögonblick med konsulinnan, icke skulle få gå förbi
fruktlöst. »Man må vara fattig, till och med i viss grad
beroende, men aktning har man ändå rätt att fordra,
om man är värd den.»

Nu slätade hon ut brefvet och började läsa det för
andra gången. Det var visserligen ett kärlekens
budskap från fästmannen, och dock hade det ej blifvit läst
mer än en enda gång på förmiddagen.

Som fru Jutta redan upplyst om början af detta
bref, kunna vi blott behöfva fortsätta, der hon slöt.

»Du säger, att vi ingendera haft eller ens förstått
den rätta kärleken, och derför borde det beslut,
förnuftet, den sansade känslan, ja, sjelfva hedern och
framför allt aktningen för oss sjelfva föreskrifva, icke
åstadkomma någon svårare revolution inom oss.

Älskade Mariana, för att du skall kunna skrifva
och känna så, måste i sanning hvarenda atom af den
ömhet, du en gång egnade mig, hafva bortblåst. Och
så utan stolthet är jag icke, att jag tigger om en almosa,
när det gäller utbytet af tvenne hjertans ömsesidiga
offer. Sönderslit då vårt band! Det är din rättighet,
och än en gång erkänner jag, att jag var en dåre, när
jag band ditt öde vid mitt; när jag ej besinnade, huru
tiden kan skifta och sköfla de förhoppningar, vi litä
på. Min far ansågs rik — han var det verkligen den
tiden —, men hvart tog denna rikedom vägen, sedan
min mor gått bort? Det anstår ej sonen att uppdraga
de mörka linierna i det lif, som nu också är slutadt.
Alltnog, min lefnads farkost råkade, förnämligast genom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0340.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free