- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
341

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hustru i sin hvardagsroman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fram och åter, ideligen svärjande öfver alla qvinfolk.
Erbjöd sig väl då någon af kusinerna, den retsamma
Eugenie eller den fåfänga Cecilia att hjelpa den stackars
Askungen? — Visst icke! Och ännu pinsammare
rörelser fick jag genomgå, när vi sjelfva hade främmande.
Frestades jag ej stundom, att slänga de små,
främmande barnen hit och dit, i stället för att roa dem i
frökenkammarn, medan de andra dansade och äfven
jag var uppbjuden!

Åh, jag skulle få sitta här och klassificera minnen
till morgonen, om jag ville trolla fram alla de
förödmjukelser, jag led i detta hem, der jag troligen blifvit en
till mitt inre förderfvad varelse, om jag ej tagit det
stora, djerfva partiet att tvärt göra slut. De trodde ej
på denna handling af — otacksamhet, men jag
kämpade modigt, såsom jag alltid skall kämpa, då jag
erkänt en sak för nödvändig.

Min förlofning utvecklade andra anlag. Hur
öfver-modigt betraktade jag ej Hugos undfallenhet! Det var
hans sanna lycka, att han slapp sin boja, men en
allvarsam sak är samvetets påstötningar i fråga om det
förgångna, ty allt var väl ändå icke andras fel. Teg
jag ej ibland endast af ett föraktfullt trots?»

Detta var det sista, Mariana tog med sig af sin
sjelfpröfning, då hon slutligen lade hufvudet på sin
örn-gåttskudde och somnade med aftonbönen på läpparna.
Då hon vaknade, var hennes första bön för »stackars
Hugo», och hon antog, att hon ej borde riktigt slå
dörren i lås efter förra tidskiftet, innan hon erhållit
hans sista bref.

På detta fick hon ej vänta, och dét öfverraskade
henne på det allra högsta. Det innehöll, utom ringen,
som han icke ens nämde, den brådskande
underrättelsen, att han, med anledning af ett bref från en hans
fars slägting i Bordeaux, stod färdig att kasta sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0345.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free