Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hustru i sin hvardagsroman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stationen och fru Jutta uppfriskade sig med fejden om
sin käre svågers emaljögon.
Hvad Jutta nu åter kunde blifva, visste man ej så
noga, men på länge hade hon ej varit »en fm med
friskt humör».
Vid den tid framme i maj, då doktor Lademir, till
följd af sina pligter såsom förste bataljonsläkare, fick
lemna sin praktik i staden för lägerlifvet under det
vanliga mötet, var lilla Signe redan stadd på
bättrings-väg, och Bellas skarlakansfeber hade artat sig till att
blifva ganska lindrig. Lademir fann således ingen
anledning till oro för någon inom familjen, men dock voro
hans sista ord till fröken Mariana en hjertlig förmaning
att icke, som hittills skett, öfveranstränga sig. »Under
de nätter, vi gemensamt vakat,» sade han, »har er
genomskinliga blekhet förskräckt mig. Ni förstår icke
att hushålla med edra krafter eller också försmår ni att
taga kännedom om den fara, som kan hota er. Gör
icke det!»
»Jag hvarken vill eller bör glömma,» svarade hon
med en blick, i hvilken för allra första gången en
obeslöjad sorgsenhet visade sig, »att helsan är hela mitt
framtida kapital, och efter ni är nog god att så allvarligt
förmana mig, så vill jag bli mer försigtig.»
»Tack, jag litar på ert löfte!» och med ett slags
familjär vördnad, som kunde anses berättigad af den
lilla förtrolighet, hvilken uppstått mellan läkaren och
sjukvårderskan, tog han hennes hand i sin och berörde
den lätt med sina läppar.
Om fru Jutta bevittnat denna enskilda scen vid
Bellas säng (Bella sof dock för tillfallet), så skulle den
kära svägerskan funnit sin herr svågers
tacksamhets-betygelse allt för öfverdrifven, att icke säga löjlig. Visst
älskade han båda barnen, men dertör behöfde han väl
icke lägga bort sitt vanliga, förbehållsamma väsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
