- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
373

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hustru i sin hvardagsroman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ädelmodig och du har ej vant mig att finna dig hafva
någon motsägelselust.»

»Min egen Lademir, du bringar mig ju nu på en
underlig idé. Icke kan väl vår lycka hvila på en så
vacklande grund som den, att jag städse borde vara af
samma tanke som min make eller rättare genom
instinkten förnimma, när jag i tid borde ändra eller till noll
reducera min egen mening. En sådan harmoni, min
vän, vore ej önskvärd!»

»Du vill ju der, älskade, säga, att hustrun aldrig
behöfver ge efter!»

»Nej, det vill jag icke säga! Hon kan gifva efter
utan öfvertygelse, men hon kan också, liksom jag nu,
gifva efter af det kärleksrika, mäktiga behofvet att icke
göra den ledsen, hvars tillfredsställelse är henne vida
dyrbarare, än hennes egen.»

»Ack, tack, tack! Jag höll ordentligt på att bli
rädd. Men nu skall du också få veta, hvad frågan
gälde. Jag har sagt dig, att den uppstod under mitt
fältläkarelif i Amerika. En ung underlöjtnant hade mot
mig fattat den löjligaste afund derför, att jag dagligen
skulle få träffa och samtala med en älskvärd och ogift
dam, hvilken, lik flera andra ädla, unga damer, egnat
sig åt sjukvården. Det var en mycket intelligent,
behaglig och uppoffrande qvinna, som af hela sin varma
själ skötte de arma sårade. Löjtnanten älskade henne
ända till vildhet, ehuru han ej ännu erhållit hennes
löfte, och för att hämnas några vänliga ord, hvilka
hon uttalat om min beredvilliga ihärdighet, yttrade han
helt högt bland kamrater, att jag i min vetenskap dugde
till alldeles ingenting och att endast slumpen hjelpt min
okunnighet i det, jag uträttat. För sin del ville han
hellre omkomma på slagfältet, än behandlas af en
fält-skärselev.»

»O, jag gissar, att han blef en af dina patienter!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0377.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free