- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
464

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hustru i sin hvardagsroman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

inledningen, som, åtminstone hos mig, skulle medföra
förlägenhet. Kära Eugenie, har du öfvervägt?»

»Ack, min vän, du är så sträng; du kan icke alls
ha fördrag med de fel, som kanske mindre ligga i min
egen natur, än, såsom du sjelf antydt, i min uppfostran.
Jag försäkrar dig heligt, att jag vill göra allt, för att
bli dig värdig, och det visar sig väl bäst i det lugn,
jag nu tillvunnit mig efter den storm, ditt bref först
väckte.>

»Du fann det då hårdt, kanske obilligt?

»Naturligtvis! Jag sade mig oupphörligt: om du
hyste för mig en sann böjelse, sådan som en man egnar
den qvinna, han vill taga till maka, så skulle du sökt
att med tålamod och godhet hafva förbättrat mig, innan
du begagnat första lägliga tillfälle att gifva mig två
bestämda alternativ — lyda eller afstå.»

Eugenies ingifvelser hade nu, styrda af instinkten,
råkat in i rätt kurs, och farten ökades, då hon, innan
kaptenen hunnit svara, beslutsamt vädjade till hans
eget medvetande, om han icke alltid lemnat henne ond
och missnöjd, utan att någon enda gång försöka
godhetens vapen, hvilka, i brist på ännu vackrare vapen,
skulle återfört henne, då hon låtit sina små, barnsliga
synder taga öfverhand.

»Min kära, lilla Eugenie!» Kaptenen såg upp och
mötte de vackra, af en tårdimma beslöjade ögonen, som
icke egde en gnista af trots, men väl en blyg bön.
»Min söta Eugenie, det är möjligt, att vi båda haft orätt,
och vore du alltid så mild, qvinlig och älskligt klok,
som nu, fruktar jag... Men vi måste nu vara förnuftiga.»

»Jag försäkrar dig, älskade Vilhelm,» — detta
vågade uttryck, för första gången begagnadt, klingade
innerligt ljufligt för fästmannens öra, — »att jag nu
varit idel förnuft, önskar du förskjuta mig, är jag allt-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0468.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free