- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 3. Smärre berättelser /
12

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Enkåret

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

opassande sarkasm, och sedan genom den alldeles
förvånande mjuka och milda ton, hvaruti de sista orden
uttalats.

»Hvad menar svåger?» sade hon sakta.

»Jo, min svägerska, jag menar, att din ömsinte
make, den hederlige Julius, i hvart bref skref till mig:
I fall jag dör tidigt, så blif en sann bror för min
Matilda!’»

Nu var det förbi med resten af den studerade kölden
i den stackars unga qvinnans väsende: hon kunde ej
återhålla sina tårar. Julius hade således ständigt tänkt
sig henne i den belägenhet, hvari hon nu var, och velat
gifva henne ett stöd. Hon räckte sin hand åt Robert,
som sakta tryckte den, i det han tilläde:

»Jag skulle säkert hafva kommit förr, om icke...»

I fall Matilda i detta ögonblick varit mäktig att
reflektera, borde hon hafva förnummit en dallring i de
två sista orden.

Han steg upp och gjorde ett slag omkring rummet,
för att, såsom Matilda trodde, lemna henne sjelf tid att
hemta sig. Snart fattades hon likväl af en annan idé,
då hon såg Robert blifva stående orörlig vid pianot.

»Hvad är det då han betraktar?» tänkte hon.
Matilda kunde ej ana, att Minny samma förmiddag
nedtagit från sin brors rum ett högst likt porträtt af
Ingeborg. Minny hade märkt, att Matilda led af att se det.
Derför ärnade hon transportera den käre bilden till sin
egen kammare, men af en händelse uppehållen, hade
hon lagt ifrån sig den på pianot.

»Robert!» återtog Matilda, kallande honom tillbaka.
Men nu syntes verkligen en blekhet på hans ansigte,
ett sväfvande uttryck i ögonen... »Min gud, han sörjer
henne ändå, fastän han försmår att visa det...»
Der-efter tilläde hon högt: »Jag tror ej, min gode svåger,
att vi böra förlänga vår sammanvaro i dag, men kom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:50:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcefter/3/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free