- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 3. Smärre berättelser /
177

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Bedas förlofning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kaptenen var i allmänhet en djerf och frispråkig
man, som icke gerna höll på sin mening, men han var
derjemte för mycket en man af verld att yttra något,
då han steg upp från bordet. Han såg dock förebrående
på Mannerdal.

»Jag är icke stolt: jag finner mina fördelar, men
skryter icke!» sade majoren under en alltför synbar
triumf... »Sitt ned, herr häradshöfding, och låt oss
afsluta rättegången!»

»Ack, vinn den!» hviskade Beda i juristens öra.
»Men huru det går, är jag lika erkänsam för försöket. >

Mannerdal svarade ingenting, såvida icke en
rörelse på ögonbrynen, adresserad till kaptenen, kunde
gälla som svar.

Emellertid hade detta nya parti knapt kommit i
gång, förrän majoren med en förfärlig ifver började
vrida på sina mustascher. Sådant var alltid hans sätt,
då han befann sig i något ovanligt bryderi. Saken var
den, att han funnit sin öfverman, och redan denna
öfvertygelse gjorde honom (hvad han förut aldrig varit)
osäker...

Det är emellertid icke värdt att uttänja berättelsen
om vadet. Partiet varade länge. Men då majoren steg
upp, svor han en dyr ed att aldrig mer i sin tid taga
rättegångsbiträde. Allt var nu ohjelpligt förloradt:
bibanan måste gå fram, och der stod helt artig och
småleende juristen, som, van vid advokatknep, listigt dolt
att han var så hemma i detta fördömda spel, att han
naturligtvis måste vinna.

Nu visade sig kaptenen på sin vackraste sida: han
hade den lyckliga takten att låta förstå det han ansåg
majorens vrede vara låtsad och att denne med flit
tappat partiet. När Mannerdal dertill otvetydigt lät
framskymta att han delade kaptenens öfvertygelse och
började plädera om den tacksamhet, majoren skulle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:50:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcefter/3/0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free