Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På lifvets stig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lydia emottog den med glädje. Hvarken brukspatronen
eller hans gemål var hemma.
Det var först sedan den unga flickan kommit i
ordning på sin plats i kupén som hon i tankame
började genomgå ett och annat, som hon förut i all sin
brådska ej »hunnit med». Först, hvad tanterna skulle
säga... sedan, huru det såg ut i det hus, hvartill hon
kom, och slutligen hvad herr filosofie doktorn skulle
tycka och säga, då han vid sin återkomst fann henne
borta.
Icke var det så underligt att Lydia vid denna tanke
icke kunde återhålla en suck. Aldrig hade någon
bemött henne med denna öppna, redliga välvilja, denna
varma aktning och lifliga sympati. Och då hon tillstod
detta för sig sjelf, kunde hon ej heller dölja, att han
varit henne ett kärt sällskap, en trogen och nyttig
beskyddare ; och kanske hade det varit otacksamt att hon
ej väntat in honom, för att säga honom några vänliga
ord. »Men.» tilläde hon, i det hon åter sökte upplifva
det något sjunkande modet, »vi skulle ju ändå snart ha
skilts åt — för alltid!»
Huru länge hon tänkte och drömde och utspann
samma underhållande ämne, utan att besväras af eUer
sjelf besvära sina två sofvande medpassagerare, ryckte
hon dock slutligen till af häpnad, då tåget stannade
vid den istation, der hon skulle afgå. Nu var det blott
att tänka på huru hon skyndsamt skulle få sina saker,
och redan hade ett par tjenstaktiga unga herrar från
en annan kupé erbjudit sin hjelp åt den vackra resande
unga damen, då hon, litet besvärad af denna
tjenst-aktighet, blef varse just uppe å stationshusets trappa
en ljusklädd herre med cigarr i munnen helt likgiltigt
stå och betrakta de urstigande, medan han allt
emellanåt lyfte på halmhatten, tydligen icke af någon
särskild artighet, utan för att svalka den hvita pannan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
