Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, ja, mitt barn, men, ser du, nu är onkel
gammal ... gammalt folk hava sina besynnerligheter, och
ifall du ej bringar honom till den övertygelsen, som
verkligen är honom kärare än allt annat i världen,
så... så är det troligt, att han insätter Didrik Wilson
till sin arvinge.»
»Vad kunna vi göra vid det?» frågade Constance
helt oskyldigt. »Onkel ger ju sin förmögenhet åt vem
han vill.»
»Men han ger den helst åt dig.»
»Nå, då gör han det väl också.»
»Han gör det ej, mitt barn, om han icke tror, att du
hjärtligt håller av honom.»
»Nå, min Gud, det visar jag ju var stund och vart
ögonblick, att jag gör!»
»På ditt sätt, ja... men tala med honom därom, låt
honom förstå, att du ...»
»Att jag?»
»Nå, min kära Constance, du blir då alltid ett barn.
Kan du icke begripa, att du bör övertyga din onkel,
att han, som han förtjänar, äger företrädet framför
alla i ditt hjärta!»
»Jaså», svarade Constance rodnande, »nu börjar jag
begripa. Och det är pappa, som råder mig att förneka
kärleken till mina föräldrar för att därigenom bedraga
den gamle mannen och tillvinna mig hans förmögenhet!
Men det går jag aldrig in på. Känner onkel sig ej på
andra villkor böjd att göra testamentet till min förmån,
så blir det säkert heller aldrig gjort. Jag kan ej hyckla.»
Och Constance hycklade icke.
Hon återkom, hon satt lika outtröttlig som förr vid
sin onkels säng, men då talet föll på de hemmavarande,
dolde hon icke sitt hjärtas tankar, och när onkeln en
dag helt öppet sade: »Du lönar mig ej med den
tacksamhet, mitt barn, som jag kunde ha rätt att fordra av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
