- Project Runeberg -  En natt vid Bullarsjön /
238

(1928) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

boningar, och där han i salig umgängelse dväljes hos
andra med honom besläktade andar.»

Constance teg, men en suck smög sig ur hennes bröst.

Justus återtog: »Om jag skall döma av det nu
talade, torde jag vid avskedet från denna stad få taga
farväl icke blott av en kristendomssyster, utan
kanhända av en verklig syster. Leonard är utan tvivel den,
som av rivalerna har det minst anslående utseendet och
det minst polerade väsendet. Dessa saker tåla att
begrundas, och tåla det så mycket mer, som hans
anspråkslösa villkor erfordra en driftig husmoder.»

»Det är just allt detta, som i mina ögon utgör hans
förtjänster. En man, som icke är alltför begåvad och
som kan erbjuda sin hustru endast ett arbetssamt liv,
bör ej vara så fordrande.»

»Men hans redlighet, hans förträffliga karaktär, hans
varma hjärta, hans förtroendefulla tillit äro egenskaper,
som, i fall de ej fresta till kärlek, dock alltid bjuda
aktning och tacksamhet av den kvinna, han utkorar!»

Justus uttalade dessa ord med djup och stark
känsla: det var liksom han genom dem velat avbörda
sig den skuld, hans samvete påtog sig för den
uppmuntran, som han gav Constance till detta äktenskap.

»Således, om han återkommer», yttrade Constance,
i det hon reste sig, »om han återkommer och ingår på
det enda villkor jag gör?»

»Då» — över Justus’ bleka kind flög en stark, röd
sky — »då må Gud välsigna eder!»

Även han hade stigit upp, och gående några steg mot
Constance, räckte han henne handen ... de kände
ingendera, att deras händer brunno av feberhetta. »Farväl!»

»Farväl...»

När Constance åter kom ned på gatan, skyndade hon
så på sina steg, att hon ej varseblev en figur, vilken
vandrade av och an på andra sidan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:50:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcenvb/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free