- Project Runeberg -  En natt vid Bullarsjön /
264

(1928) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Jag har icke kommit att tänka på hur jag ligger.»

»Har du kanske tänkt på något annat?» Han drog en
stol intill sängen, fattade hennes hand och såg henne
med bedjande ömhet i ögonen.

»Jag tänkte på dig.»

»Och vad tänkte du... vill du säga din make det?»

»Gärna: jag var rädd, att det besök, jag gjorde utan
din vetskap, misshagat dig.»

»Skulle då, ifall så vore, detta på något sätt smärta
dig, älskade Evelyn?»

»Mycket, mycket!» viskade hon, och hennes hand
besvarade sakta tryckningen av hans.

I Max’ ögon framblixtrade en glädjestråle. Skulle
det vara möjligt, att detta barn, detta underfulla
väsende, som hans hjärta så varmt dyrkade utan att
någonsin våga fullt visa sin känsla, skulle det vara
möjligt, att detta älskade väsende äntligen gåve hans
kärlek ett om än aldrig så matt gensvar ?

»Min Evelyn», sade han, bemödande sig att i sin röst
inlägga en fullkomligt passionsfri ömhet, »skulle du bli
ledsen om jag hade en innerlig bön till dig?»

»Nej, det vore mig gott!»

»Säg mig då, om det endast var instinkten, som
ingav dig den fruktan, du nyss yttrade, eller om du vet
någon orsak, som kunde ge mig anledning att bli ledsen
över ditt besök hos magister Carleborg!»

Evelyn syntes tänka efter. En skär purpurrodnad,
den första en fråga av hennes make framkallat, flög
över hennes kinder. Slutligen yttrade hon dessa ord,
som Max aldrig kunde glömma: »Jag tror att det
kanske var mitt samvete, som sade mig det.»

Max ansträngde hela sin förmåga för att icke synas
varken överraskad eller upprörd av detta svar. Med
samma lugna ton som förut — den hade endast en lätt
darrning — återtog han:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:50:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcenvb/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free