Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Men denna summa... nej, min bäste herr konsul,
nej, den är alltför stor!»
»Skall jag då åter få avslag?» inföll konsuln halvt
misslynt. »Tro mig, en man van vid affärer som jag,
vet vad han gör! Denna summa har länge legat
avlagd för något välgörande ändamål... bedröva mig ej!»
»Nåväl, må det vara så... jag skall deponera den
i min mors vård: där är den i säkert förvar!» Och
efter ett trofast handslag följdes de åt ned. Men i
trappan uppnåddes de av baron Max, som utan ett
ord förde Justus med sig in till sitt.
»Evelyn har sagt mig allt, vad ni i går talade med
varandra. Tillgiv mig det gamla groll jag hyst... nu
är jag fast övertygad om dess obehörighet.»
Justus mottog den framräckta handen och sade med
öppen blick: »Jag svär, att jag älskar Evelyn endast
som en bror och att jag blott avsett hennes lycka!»
»Och nu skall hon bli lycklig: hon är det redan»,
viskade Evelyn, i det hon från det lilla kabinettet
tittade in till de båda männen ... »Och det är ditt verk,
min bror, ditt verk!»
Stående vid fönstret mottog Evelyn kort därefter
Justus’ sista hälsning. Hon grät... men det var ej
smärtans tårar.
XLVII.
Då fanatikern lämnat Örnvik, kände han sig
uppfylld av den tillfredsställande känslan att veta det han
genom sitt välde utövat något sant gott, något som
kunde minska den inre förebråelse, vilken alltid
väcktes av minnet om första vistandet på Örnvik, denna
tid, då han överlämnade sig åt den hänförande
njutningen att väcka och utbilda ett oskuldsfullt barns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
