Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hela denna afton, under vilken även Justus lät
höra några av sina sköna fantasier på instrumentet,
var för honom som en oas mellan tvenne öknar: han
kom från en, han vandrade till en — ja, han måste
vandra, ty Evelyns frid skulle icke ännu en gång
störas.
Justus nämnde för konsuln och baronen sin avsikt
att resa så tidigt, att han redan denna afton måste
taga farväl.
»Åtminstone icke av oss karlar!» sade baronen.
»Säkerligen skola svärfar och jag icke försumma en liten
vänlig frukostrisp.»
Evelyn hade avhört samtalet, och med en halvt
skygg, halvt bedjande blick sade hon till sin man:
»Varför få icke vi fruntimmer också...» Hon
tystnade.
»Fråga magister Carleborg själv, älskade Evelyn,
så skall du få höra, att det är just tidsutdräkten han
fruktar, och så snart fruntimmer äro med, kunna
männen aldrig ha någon makt att skynda sig.»
»Ack», sade Evelyn halvt misslynt, »icke kunde
vi...»
»Jo, verkligen fruktar jag icke, att baronen har
rätt: blott en enda timme, ja, en halv timmes
dröjsmål kan göra att jag ej kommer fram i tid.»
Evelyn sade ingenting — det hade ju varit
otacksamt att icke synas nöjd, då han, för att göra henne
några timmars glädje tagit denna långa omväg — men
en önskan måste hon dock se uppfylld: det var en
önskan, sa lik Evelyn, att man på den igenkände henne.
Justus skulle nödvändigt kasta sina blickar in i det
där lilla kabinettet: det var Guds välsignelse som
Evelyn, genom den man hon så fromt dyrkade, ville draga
ned till sig — det var ju han, som lärt henne att finna
och älska Gud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
