- Project Runeberg -  En natt vid Bullarsjön /
106

(1928) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Justus, min Gud!»

Fru Hledvig halvt reste sig i dödsångest.

»Sitt stilla, min mor... jag har ju själv velat det!»
viskade han i en ton, som fru Hedvig aldrig förr hört.
Men hon hade hört strängar brista och tyckte sig i
Justus’ ton förnimma denna klang.

Tåget från sidodörren började sin vandring över
det långa salsgolvet.

Det allt närmare och närmare kommande
skenet från marskalkarnas kandelabrar for fram och åter
för Justus’ ögon. Han nalkades brudpallen; och
upplyftande sina ögon, fäste han dem, efter ett obestämt
svävande hit och dit, till sist bruden, som, med sina
tärnor, långsamt skred fram. Hennes långa, svarta
klännings sopande mot golvet var nästan det enda
ljudet från denna grupp, vilken snarare liknade ett
liktåg än en bröllopsskara.

Marmorblek och kall sågs brudens panna och —
ehuru högburen — liksom tryckt under tyngden av
den lätta myrtenkronan och den rika, vita
brudslöjan ... en svepduk, som släpade efter henne.
Brudtärnorna, i sina vita klänningar och med vita kransar
på huvudet, fulländade den dystra färgton, som låg
över det hela. Brudgummen var den ende, vilken
synbart ej ville låta nedtrycka sig av den tunga
atmosfären. Visst såg han ej alldeles så ut som han hundra
gånger tänkt sig på denna dag, men han såg ändå ut
som en människa, vilken har mod att säga till sig
själv, vad Justus nyss sade till sin mor: »Jag har ju
själv velat det!» Och i dessa ord fanns för den gcde
Leonard en sådan kraft, att han med glatt hopp trädde
emot bruden, hälsande henne med en varm och
trofast blick...

»Jag skall säga dig, att detta är något märkvärdigt!»
viskade majorskan sakta som en andefläkt. »Ser du

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:50:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcenvb/0394.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free