Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. T. »Jag är för mångom ett vidunder; men du äst
min starka tröst.»
Constances ansikte var nu översköljt av tårar; en
oredig sällhetskänsla bävade genom hennes hjärta. Det
blev för varmt, för trångt att vara inne. Hon flydde
till Näckdalens lundar... Där, sittande gömd för
varje mänskligt öga och, vad hon nästan hade velat,
för Guds öga, upprepade hon, under hemliga
rysningar, i synnerhet det sista språket: »Jag är för mångom
ett vidunder; men du äst min starka tröst.»
Då månen gick upp och speglade sig i den smala
strömmen, satt Constance ännu kvar, försjunken i
underbart sövande drömmar. En tanke på hennes make
uppväckte henne slutligen. Hon gick till vila utan att
försöka reda det tillstånd, vari hon befann sig.
LXII.
Sedan fru Hedvig slagit upp sin bostad i Leonards
hem — Monika hade icke kunnat förmås att följa med
— hade en ande av lyckligare frid dit inflyttat.
Constance nästan tillbad sin svärmor — Justus’ mor,
och för hennes skull, för att vinna hennes bifall, blev
Constance varmare och hjärtligare mot Leonard: i det
sköna, men ensliga hemmet tillbragte de tillsammans
dagar, som även för Constances hjärta voro ljuva.
Fru Hedvig hade efter den spännande vigselakten
med Justus haft en förklaring och därunder fått hans
obegränsade förtroende. Hon hade dock icke kunnat
vinna minsta upplysning om huruvida Constance anade
hans olyckliga passion; men det syntes fru Hedvig
nästan otroligt, att Constance, åtminstone efter
uppträdet vid vigselakten, därom kunde vara okunnig...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
