Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omätlig smärta talade ur hennes blick, ur varje
hennes rörelse.
»Varför ty, älskade Evelyn?»
»Om han levat, Max — du vet hur han älskade mig
— hade han nog kommit till mig.»
»Än om han velat det beständigt, men ej kunnat?
Har du icke själv varit sjuk... du vet ju, att man då
ej kan gå till den man älskar?»
»Det är sant... men är han nu frisk?»
Constances uppdrag var outsägligt svårt. Evelyn
skulle beredas på sanningen, ty utan en vink härom
kunde åsynen av Max, så förändrad, snart sagt
döende, avrycka hennes egen svaga livstråd — och
likväl var det förfärligt att komma denna sanning nära.
»Du är friskare än han. Därför är det ock bäst
att du besöker honom. Du skall ligga på din
vil-soffa, och så bära vi in den i hans rum och ställa den
bredvid hans säng, ty, ser du, han kan icke vara
uppe.» _ _ _ ■ *
En djup oro började teckna sig på Evelyns ansikte.
»Han är då mycket sjuk ännu?»
»Ja, Evelyn... men du vill ju vara stark, annars
kan du icke få se honom.»
»Har du ej hela långa tiden sett, att jag varit stark?
Om jag kunnat dö av sorg, då hade jag redan varit
död... ty fast jag tiger», hon lade sakta handen över
hjärtat, »står det ej stilla här; och när han kommer
åter, han, som lärt mig, hur vi skola lida, skall han
nog berömma mig.»
Constance blev bestört över denna vändning, den
hon var långt ifrån mån om. »Gud», sade hon, »Gud
ser dig, då du sviktar; han ger dig styrka. ’Gud är
vår tillflykt och starkhet’.»
»Ack, att jag snart finge gå till Gud!» suckade Eve-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
