Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett par sekunder erfor hela dödsfruktans makt, ty att
dö just i själva det ögonblick han skulle återse henne,
det översteg hans krafter. Blodet sjönk dock tillbaka:
han hämtade åter andan, och då han uppslog ögonen,
vilka han ovillkorligt slutit, stod Evelyns vilsoffa vid
sidan av hans säng, och Evelyn betraktade honom blek
och darrande med en blick av outsäglig bestörtning.
»Våga vi lämna er ensamma?» viskade Constance
och lutade sig ned mot Max.
En bönfallande blick, en blick omöjlig att motstå,
var hans svar; och Constance jämte mamsell
Charlotte avlägsnade sig.
De båda makarna voro allena.
I samma ögonblick som dörren tillslöts, utsträckte
Max sina armar, och Evelyn gled från soffan i hans
famn: deras hjärtans slag talade, och Max bedrog sig
ej, då han tyckte, att hennes klappade slag om slag
med hans.
»O, min Evelyn, mitt liv!» Hans läppar sökte
hennes, och dessa icke blott besvarade, de tryckte sig med
ett slags krampaktig ångest mot hans.
»Tala till mig, tala till mig, älskade!»
»Tag mig med dig!» viskade hon, och vid denna
bön brast det stilla lugnet, som vilat över hennes
väsen: hon föll i häftig gråt och sjönk tillbaka mot
soffan.
Max’ skakning var ej mindre, men hans sällhet var
över allt vad han högst kunnat tänka sig. Hennes sorg
kunde ej betvivlas: honom, honom ville hon följa,
fastän hon visste att någon annan fanns kvar i livet.
»O, gråt ej så, min Evelyn ... tala, min ljuva ängel!
Döden kommer snart och gör slut på våra
meddelanden.»
»Vad skall jag säga ... jag vet icke hur jag skall
säga det, huru ...»
12 En natt vid Bullarsjön. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
