Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Säg mig allt, allt! Är det dig ljuvt att vila mot
mitt hjärta, ehuru det snart blir kallt... är det dig
ljuvare än förr?»
»Ack ja! Men varför är det ljuvare än förr...
varför förstår jag nu så väl allt vad du talar till
mig... varför just nu, då du kanske snart... Är
det döden, som gör oss sådana?»
»Nej, nej ... det är något, som ej förr funnits ...
det är en sällhet, den Gud tillåtit oss smaka till
försoning för skilsmässan, till bekräftelse på
återföreningen hos honom: det är den outsägliga känslan av en
delad kärlek.»
Evelyns kinder rodnade av hög purpur. Under en
suck gömde hon sitt huvud vid Max’ bröst.
»Tror du ej att jag har rätt?»
»Jag vet icke... jag vet blott ett med visshet.»
»Vilket då?»
»Att jag vill dö med dig: utan dig är jag intet.»
»Hav evigt tack för dessa ord. Men giv mig ännu
ett härligt strålande ljus att lysa mig med på min
väg, giv mig visshet i mitt sista tvivel: Är jag, tror
du att jag nu är ensam i ditt hjärta?»
»Icke i mitt hjärta men ...»
»Men?» suckade Max.
»... i det du kallar min kärlek.»
»O, hur vet du då det... Giv mig bevis!»
»Jag tror att jag kan det. Under hela denna hårda
tid, ända från den stunden, då jag tyckte att mitt
hjärta brast, då de buro dig hem inför mina ögon ...»
»Från den stunden, säger du?»
»... kom först en lång natt... och sedan en dag.»
»Och då?»
»Låt mig tänka efter... Under den långa natten
såg jag blott en syn: det var en liten likkista, i vilken
vårt barn slumrade... det var så vackert! Ingen vet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
