Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LXXXIII.
Den dagen och även ett par följande gingo om, utan
att Justus fått tillfälle att växla ett ensamt ord med
Constance.
Det kom icke därav, att ej tillfälle nu som förr
kunde ha funnis, men Constance hade en sådan mängd
nya göromål och fann dessutom på de vackra
höstdagar ett så ogement behag i att följa Leonard till
potatislanden, att hon nästan aldrig var inne.
Justus log bittert i sitt sinne.
Sedan kommo ett par dagar, då Justus flydde till
skogarna. Var hon så stolt att hon förmådde umbära
den enda sällhet, de kunde skörda av livet, så var hon
starkare än han. Men det anstod icke honom att vara
svagare än hon.
En dag föreslog Leonard, att Justus skulle göra
honom sällskap till kyrkoherden. Och då aftonen kom,
såg Constance sin man ensam inträda. Med stor fröjd
förkunnade Leonard att de bägge herrarna funnit ett
sådant behag för varandra, att Justus utan mycket
krus låtit övertala sig att stanna kvar några dagar.
»Ack, det var roligt», sade Constance, »att han här
funnit ett så angenämt sällskap... jag hoppas att han
ofta begagnar sig därav!»
Men när hon lagt sig och Leonard trygg och
lyckligt slumrade vid hennes sida, då vred hon sina små
händer hårt tillsammans och ropade i sitt hjärta:
»Herre, Herre, låt mig dö... mina kval bränna min
själ tills den förtorkar!»
Tre dagar dröjde Justus borta. Då han hemkom,
voro inalles nio dagar förlidna, sedan Constance
tecknade de betydelsefulla raderna i biljetten till Evelyn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
