Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en annan kvinna, och med häftig hand slog han upp
dörren.
Constance låg knäböjd i bön. Försakelsen vilade nu
över hennes anlete, varifrån varje skugga av jordisk
lidelse var bortfläktad.
Under den sista timmen, då Justus varit därinne,
hade hennes hjärta genom passionens skärseld gått in
i det sanna livet. Hennes öga strålade av det
förklarade ljus, som kommer endast från höjden, hennes
läppar logo så som hennes läppar ännu aldrig lett, ty
det var en ängels leende.
»Har du bett för mig?» sade han.
»Ja, och jag har blivit hörd ... Men du ... jag ser
det... du har icke funnit friden!»
»Nej, icke ännu... men snart... Evelyn har
avslagit mig.»
Ett ljud omöjligt att tolka flög över Constances
läppar. »Gud återstår dig... Gud, ditt samvete
och...»
»... du!» sade han, i det han slog sina armar kring
hennes liv, upplyfte henne och drog henne allt
hårdare intill sig, medan hans heta läppar förseglade
hennes.
Constance hade dock icke förgäves ställt sig under
skyddet av Guds sköld: blott för sekunden lyckades
han sänka henne i passionens farliga rus.
»Hör», utbrast hon med inspirerad ton, med blicken
lysande av himmelsk glädje, »hör din mors röst, hör ...
hon ropar oss, hon påminner mig, att jag lovat att
bliva henne värdig, att jag sagt, att den stund, då jag
förgäter detta löfte, har Gud redan förgätit mig...
o, välsignad vare hon — jag glömmer det ej!» Och
Constance sträckte sina händer mot himlen.
Vid klangen av det mäktiga ordet mor slet sig Justus
ur den vilda förtrollningen: hans armar nedföllo lik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
