- Project Runeberg -  En natt vid Bullarsjön /
342

(1928) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och vid deras matta sken tycktes en överjordisk glans
kringsväva svärmerskan: hennes ord blevo starka och
klara, hennes gestalt reste sig hög framför den vid
hennes fötter liggande brodermördaren, över vars
härjade, döda anletsdrag ej en enda livsfläkt gick fram ...
hans ihåliga blick hade intet uttryck.

»Hör Herrens röst! Han fordrar ett offer — men
det kan ej bliva du, sölad i din broders blod och i den
svarta synden, att för en jordisk kärlek hava glömt
förbundet med din Mästare. Offret skall bliva jag:
jag blir det frivilliga offret för din skuld ... med min
död avtvår jag min makes blod från ditt hjärta...
O, lovad vare Gud, att jag ännu är värdig att bjuda
mig till försoning! Men du måste svära mig vid din
kärlek, vid himlens likljus, som tindra över våra
huvuden, att du blir kvar på jorden och gör bot, till dess
du får höra en röst, som smyger intill din själ och
viskar: ’Nu är stunden inne, vår brudkammare är
ljuvligt smyckad, ty där brinner en lampa, vars olja
är hämtad ur den stora lampan, som hänger i Guds
egen sal V Svär mig, att du bidar... Ack, du svarar
ej! Jag har ej tid att vänta: svär, svär!»

»Jag svär!»

Orden pressades fram som i en dödsrossling, men
de nådde dock hennes öron.

»Så farväl då, min brudgum... ett gladligt
återseende! Våra läppar få icke här mötas i en
avskedskyss, men till välkomst få de mötas i himlen... i
himlen hos ...»

Och sträckande sina armar mot det väntade
hemmet, sprang hon med ett enda hopp från klippan ned
i det svarta djupet. Vitt över Bullarsjön klingade i
detsamma en ton, vars klarhet ej ens vattnets häftiga
skvalpning kunde förtaga: den tonen var Constances
sista avskedshälsning ... »hos Gud» !

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:50:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcenvb/0630.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free