Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Bröllopet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visade han ej minsta envishet, ty icke förr hade
Rudolf till de högt yttrade orden bifogat ett
par tyst uttalade, än han åter ropade till kusken;
“Kör sakta, fot för fot!“
Men sedan öppnade också icke vår
rytt-mästare läpparne, förrän man hunnit nära
tullporten, då han frågade Lavinia om äfven hon
var rädd för att åka fort.
“Nej, icke då jag kan vara säker på kusken
och seldonen."
“Det fagnar mig.“
“Åh, du är alldeles ingen hjeltinna!“
menade Julia.
“Så vill jag bemöda mig att biidet, ty jag
vet att Ludvig icke älskar att åka annorlunda."
Denna uppmärksamhet syntes göra ett
behagligt intryck på ryttmästaren. “Jag skall ej,“
sade han, “för högt pröfva ditt goda beslut,
för hvilket jag likväl tackar dig.“
Sedan de vid återkomsten till staden
intagit en lätt aftonmåltid, språkade de ännu
en stund tillsammans, hvarefter Julia utbad
sig att få spela Lavinias kammarjungfru.
Tvänne gånger reste sig Lavinia från
stolen, för att taga god natt af sin bror. Blodet
vek till och från hennes kinder på ett sätt,
som vittnade orp. en nästan okuflig
sinnesrörelse. Slutligen, då hon träffades af en blick
från Ludvigs öga, fattade hon sig, omfamnade
Rudolf, helsade sin man och lemnade rummet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
