Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Lavinias första förlofning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunnat göra, om det icke skett för Lavinias
skull, för att muntra henne.
Och Lavinia blef verkligen muntrad.
För första gången, men hon var nu också
sjutton år, kände hon fördelen af att vara skön.
Hon fick beundran och hyllning, hvart hon
vände sig. Hon fick äfven ett par hedrande
giftermålsanbud, likväl intet som kunde antagas,
ty det enda, hon ej fann, var ett hjerta sådant
hon ville finna det.
“Jag har gjort hvad jag kunnat och min
pligt ålåg!“ sade tant Schönberg med
resignation, då hon åter satt välbehållen hemma i
sin stora länstol. “Nu får hon gifta sig sjelf
eller lefva i den vanliga ensligheten.“
Men Lavinia gjorde intetdera: hon
hvar-ken gifte sig eller fortlefde i den gamla
ensligheten. Hon hade nu förvärfvat sig ett välde
öfver sin gamla tant, det hon alltid med
mycken klokhet, men med den aktningsfullaste
ömhet begagnade, för att få allt stäldt som
hon ville. Hon gick nu ofta i sällskaper,
förmådde tant att stundom bjuda några personer
hem, och så blef det småningom lifligare i
“tant Schönbergs graf“, såsom huset allmänt
kallades.
Med vintern infunno sig nya friare, ty
gummans rikedomar adderades redan allmänt
tillsammans med Lavinias behag och dygder. Men
Lavinia betänkte sig och förkastade, tills hela
staden ville veta att hon slutligen blefve utan man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
