Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Lavinias första förlofning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rakter och sitt alltid glada och älskvärda
lynne.
“De röfva dig snart ifrån mig!“ yttrade
icke sällan Lavinia, då hon såg alla de
blixtrande ögon, som följde den lefnadsfriske
Rudolf.
“Ja, det är redan förbi med mig!“ ropade
han en dag till svarpå denna förmodan. “Jag
är sårad i hjertat, och lif eller död bero af
henne, som kastade pilen.“
Lavinia bäfvade vid detta sin brors
förtroende. Hon visste ju förut att han hörde till
de karlar, som kärleken plägar göra
stenblin-da, och fruktade derföre dubbelt att få höra
ett namn, det hon ej kunde gilla. “Hvem är
det Rudolf — vill du säga mig det?“
“Den himla-förtjusande, lilla barnsliga
Julia T.“
“O, det går icke godt! Har du ej
förklarat dig, så besvär jag dig, Rudolf, att tro mig
då jag säger dig att denna flicka icke passar
för dig. Hon är uppfödd i alltför stor frihet,
hon är för gammal att vara barn, och ehuru
en fullvuxen flicka, är hon det dock och
ingenting mer.“
“Hon är den jag älskar, den jag vill ega
till maka!“ svarade Rudolf misslynt.
“Då du talar så afgörande, måste jag tiga;
men det åtminstone kan du väl lofva mig, att
icke fria på några månader. Lär närmare
känna henne!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
