Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Marie Rehnman i sitt hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Likkransen, mamma!“ .. . Och den arma
tänkte: “0, att den vore min egen!“ Men
hvilken bitter tanke slog ej härvid ned i
hennes hjerta: “När jag dör, fästes ingen krans
på mitt kistlock!“ ... Och nu, öfverväldigad af
de stormande känslorna, kastade hon arbetet
ifrån sig och skyndade i moderns utsträckta
armar. Vid hennes hjerta klappade Maries
tåligare, hade det än stormat aldrig så häftigt,
innan hon nådde denna hamn.
“Mitt barn, förtro mig allt... Blef din
andakt i går störd ?“
“Ja, icke blott störd, den blef så rubbad
att jag ej förmådde bedja.“
“Det du fruktade har då inträffat! Hvarför
har du slutit denna smärta inom dig? Hade
jag icke rätt att dela den... Jag har ju sagt
dig att du icke får lida ensam.“
“0, mamma, det var icke så lätt att säga!“
Marie hade satt sig på en pall vid sidan af
moderns länstol och lutade nu sin brinnande
kind emot hennes knä.
“Arma Marie, arma dotter, jag hade icke
bort lemna dig!“
“Gud ske pris att mamma icke var med!
Huru skulle jag då hafva uthärdat att se alla
dessa blickar, dessa kalla, bittra, hånande
blickar, utpeka mig som en föraktad och sjunken
varelse! Nej, det var tungt nog ändå.“
Nu var det moderns öga som skyggade
för dotterns, då denna upplyfte sina tårdränkta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
